Sjuk

Oj vad jag har haft tråkigt. Oj vad jag har varit sjuk. Oj vad jag fortfarande har tråkigt. Oj vad jag fortfarande är sjuk.

Det hela började för en vecka sen när jag gick ett CrossFit-Pass på gymmet. Jag var stor, jag var stark. Jag var pigg, jag var snabb. Jag var rena rama Hulken. Om jag nu får säga det själv.
När jag ändå var så stor och stark tyckte jag att det passade bra att gå ett pass till direkt efter. Tji fick jag. Tio minuter in på det andra passet började Hulkstyrkan i mig förvandlas till något i nivå med daggmaskar och när världen började snurra på ett oroväckande sätt fick jag sätta mig på golvet ett tag och där blev jag sen sittandes en stor del av passet, knaprandes på en banan som instruktören snabbt trollade fram när jag började visa avtuppnings-tendenser.

När jag kom hem kände jag hur snoken snabbt började fyllas av ovälkommet material men ändå hände det inte så mycket mer än så, så jag gick till jobbet på fredagen och det hela förflöt utan några större problem.
Uppvaknadet på lördag morgon var däremot inte lika angenämt. Med darriga tentakler och huvudvärk seglade jag upp ur sängen, serverade ungarna (jag hade ett litet pyjamasparty med systersonen Liam och Majas lilla Adrian) (eller de hade ett pyjamasparty, jag och Maja pimplade mest kaffe och åt upp deras godis) lite frukost, satte på ett tv-spel och undrade i mitt stilla sinne hur jag skulle överleva.
Efter att kidsen åkt hem la jag mig på madrassen jag dragit upp åt dem och där låg jag sedan ända till måndag morgon när febern kom.

Jag har väldigt sällan feber. Därför är jag något ovan vid känslan och när termometern vid ett tillfälle visade 38,5 var jag uppe bland skyarna tillsammans med krambjörnarna, bumbibjörnarna och en och en annan filur jag tyckte mig se. Typ. Jag kände mig alltså ganska så väck.
Tack och lov höll febern bara i sig i en och en halv dag, men då kom snoret istället.
Jag har nog aldrig varit så täppt i näsan. Jag har nog aldrig nyst så mycket i hela mitt liv. På riktigt. Jag har nyst så mycket att mitt huvud vuxit minst två storlekar av varje explosion jag avverkat och jag kan med stolthet nu titulera mig själv som vattenskalle.

Imorgon är det redan fredag, jag har varit hemma hela veckan och jag är fortfarande inte frisk. Men det börjar ge sig tror jag. Hoppas jag. Det måste vara så.

För det första så är det både ettårskalas för lilla Meja och middag hos Cissi på lördagen som jag inte vill missa och för det andra har jag haft sällskap av min kära som jag tydligen råkat smitta ner och vi har i en vecka nu levt inom fyra virusbelägrade väggar i ett virrvarr av hostningar, snor, feber och diverse nässpolningar över badkarskanten. 

Tro mig.

Mama needs to get out.


Kommentarer
Postat av: Jenny

Hahaha! Stackare, men hahaha!

Hoppas att dagen och natten gör underverk för dig nu för imorgon tolereras inga halvdankade soumalainens!



Krya på dig igen!!

2012-03-16 @ 12:54:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0