Blogg och BB

Det här med blogging under Big Brother verkar vara lite av min grej. Kanske stimulerar livet i bur min konstnärliga anda, eller så är det att hjärnan i en desperat gest skriker efter något mer intelligent att stimuleras av. Ja. Vi säger så.

Idag har jag knåpat på ett CV. Det var ganska intressant. Jag har registrerat alla mina arbeten jag haft och det var ju några stycken. Måste nästan ta en paus här för att klappa mig själv på huvudet, ambitiösa lilla flicka.

Imorgon är det fredag och helg. Eller jag har ju alltid helg men NI har helg. Det ska jag fira med att sova ut, kanske gå på pump för att flexa musklerna lite och sedan knåpa på mitt personliga brev till CV:t. Får se hur mycket jag klappar mig själv på huvudet efter det.

Jaja, det här är bara rent svammel. Off I go.

God natt.

Ute på lunch med födelsedagsbarnet. Damen ...

mms_img74707 (MMS)

Ute på lunch med födelsedagsbarnet. Damen fyller många år idag och har firats med thaibuffe och pannkakor. Hurra hurra hurra!


Reminder

"Cliffhanger" hörde jag någon slänga ur sig på mitt sedvanliga kvällsnöje - BB - och genast blev jag påmind om något jag skrev om igår. Fan.

Det var nog den första och sista cliffhangern jag producerat i mitt liv. Sånt där måste man ju följa upp ju. För jag vet att ni sitter hemma och undrar. Visst gör ni? Eller? Klart ni gör. Eller? Lite? Tänkte på det imorse? Någon gång under dagen? Vridit er sömnlösa? Matstrejkat? Hepp.

Hur som helst. Jag är helt utmattad av denna dag. Denna dag har varit en bra dag. Denna dag har varit väldigt innehållsrik. Denna dag gör att jag inte orkar berätta om denna dag. Jag måste samla alla mina små krafter jag har kvar för att orka släpa ut hunden på kvällskiss. Eventuellt får hunden släpa ut mig. Inte så noga sånt där.

Natti.

Ute i solskenet och rastar Murky och Lilo....

mms_img74704 (MMS)

Ute i solskenet och rastar Murky och Lilo. Lilo springer lös och misshandlar världens största pinne och murky sitter här bredvid, självklart kopplad för allmänhetens skull. God dag!


On the kvällskvist

Medan jag har Big Brother på i bakgrunden tänkte jag samtidigt skriva några rader. Multitaska helt enkelt, som det så fint heter.

Idag har varit en bra dag, trots skitvädret som jag snällt fått erfara tack vare lill-kräket som måste få komma ut ibland.
Förutom det har jag även varit hos Karro och fikat. Druckit lite arbetsfri kaffe, såsom vi finnar och polacker bör.

Nu på kvällskvisten har jag tittat på Desperate housewives och samtidigt fått en demonstration av någon slags trum-pryls-grej-man-kan-slå-på-koppla-till-datorn av min kära och i vanlig ordning tittade jag, nickade imponerat och fattade ingenting. Min huvudvärk gillade dock manicken, med tanke på att den inte direkt var sen att haka på och hålla takten.

Imorgon är det magdans igen och utöver det ska jag på lite jobbrelaterade äventyr. Mer om det i morgon...

Nu ska jag fortsätta med BB och samtidigt vara lite nöjd över att jag skitit ut mitt livs första cliffhanger.

God natt.

Broken bones

En timmes Zumba och en halvtimmes promenad med hunden har jag lyckats med idag och då är inte ens klockan fyra. Dra mig baklänges och kalla mig Kerstin vad jag är grym.

Knäckt min egen rygg har jag också gjort.

På en hundgård någonstans här i Jakan stod en ensam finsk flicka med sin hund. Hunden var snäppet överenergisk och därför började flickan att kasta pinnar åt denne.
Man såg ganska fort att flickan var något klen i armarna, då pinnarna segnade ner på marken efter två meters flygfärd och därför skulle flickan ta i ordentligt.
Efter en uppladdning som få elitstjärnor skådat sulade hon iväg pinnen. Någonstans där i farten när kroppen var som mest vriden ljudade helt plötsligt något som lät som ritsch-ratsch-fili-bom-bom-bom och flickan stannade upp för en sekund, gapade av förvåning och utbrast ett klent litet "ops".
Efter att flickans femton kotor hamnat på plats, eller någonstans, börjar flickan gå hemåt. Något friare och lösare i ryggen känner hon. I ren segergest föll hon på knä och gjorde diverse segertecken mot skyarna (nej, det gjorde hon inte) och insåg att hon eventuellt sparat in på några naprapatbesök.

Nu när flickan sitter och skriver på sin dator märker hon att det börjar värka lite i ryggen. Flickan börjar misstänka att något inte står rätt till, hypokondriker som hon är, och diagnostiserar sig själv med en bruten ryggrad.
Flickan har alltså brutit sin egen rygg tack vare kast med liten pinne. Nu ska flickan ligga ner ett tag.

Hej.

Yet another sunday

Jag sitter i soffan och stirrar. Stirrar på datorn, stirrar in i väggen, stirrar på snarkande hunden och sedan ett tag ut genom fönstret.
Söndagsstiltjen är så påtaglig att man nästan kan ta på den. Borde man aktivera sig med något?
Ja, det borde man. Hunden skulle behöva komma ut på en långpromenad snart men eftersom det blåser isbjörnar ute plus att min höft ännu en gång är sne och får gången att bli lite.... i otakt är jag inte så överdrivet sugen på det heller.
Räkningarna är betalda, blommorna vattnade och kaffet är uppdrucket så nästa steg är väl ta och släpa mitt 80-åriga alter ego in i duschen och vakna till. Om nu inte höften sätter stopp vid badkarskanten.




//Agda


Rubrik?

På fredagar är det helt ok med sovmorgnar har jag bestämt mig för. Andra vardagar måste jag kliva upp någorlunda i tid för att inte vända om på dygnet och tvingas ligga på nätterna och kolla på högklassiga tv-program (tänk Kvinnofängelset) istället för att få min välbehövda skönhetssömn. Men på fredagar är det ok, för då är det ju i princip helg. Igår hade jag alltså planer på att sova länge.
Minst till tolv ska jag sussa, tänkte jag där på torsdagskvällen och gned mina små labbar mot varandra. Inte helt olikt en elak figur som har planer på att ta över världen och.. Ja nåt.

Klockan tio ringde min mobil med en gastande syster i andra änden.
Hur i hela friden kunde jag ligga och sova när det var dags för vår planerade fika och de skulle anlända hem till mig om ungefär två millisekunder?
Med hjärtat i halsgropen skuttade jag upp och som en yr (och någorlunda blind) höna sprang jag runt i panik och försökte förstå hur jag kunnat glömma något sånt. Det hade jag inte. Vi hade inte planerat fika. Det tyckte hon var himla roligt. Vad jag tyckte om saken förtäljer inte historien.

Well, när de redan skrämt upp mig med ett okristligt tidigt besök tyckte de att de lika gärna kunde fullfölja planen och faktiskt komma förbi när de ändå var i krokarna. Och det var ju faktiskt trevligt. Okristligt eller inte.

Sömnig flicka med ännu sömnigare bebis.


När besöket var avklarat och jag suttit för mig själv och vaknat till liv ett tag åkte jag iväg till Bro. Jag skulle hänga hos Maja under kvällen och i väntan på att hon skulle komma hem besökte jag herrskapet som på morgonen redan besökt mig. Varför inte liksom?

Jag fick för första gången i mitt liv testa spela Kinect på X-box och det var med en stor iver jag sprang, duckade och vevade runt tills Alko besämde sig för att stoppa i ett Fitness-spel som kunde mäta av ens kroppsmassa. Då kände jag att det var hög tid att tacka för mig och steg snabbt åt sidan. Inte vill man ju av en maskin få höra att man har ungefär 50 cm långa ben (och då ska vi inte ens snacka om bredden) och därmed vara förolämpad för livet.

 

En vevande Alko, med snäppet längre ben än vissa andra.


Sedan var det dags att lämna lekandet för besöket hos Maja. Vår plan var att inta en middag och sedan spendera kvällen i en orientalisk anda där magdansen skulle vara i fokus och utbyte av konstruktiv kritik skulle ske. Eller hur.

 

Den egentliga aktiviteten.

 

Idag har jag av ovanstående anledning sovit bort halva dagen och sedan hämtat min lilla avkomma som dagen till ära även fått ta ett bad då liknelsen med en lerpöl var slående stor.

 

Nybadad lerpöl.

 

Snart skall det intas krubb och även inväntas klockslaget då lamporna ska släckas. Även i år har jag bestämt mig för att det ska göras, gnäll från ens andra hälft emottages som vanligt icke.

God kväll.


Up with the tupp

Ett stadigt vårtecken är att solen lyser rakt in i sovrummet på morgonen. Släng dig i väggen wake-up light, liksom.
Därför vaknade jag och faktiskt gick upp redan vid sju. Efter ett halvårs mörker är det en ganska skön känsla att vakna av solljus i hela rummet och man skall passa på och njuta nu, för om några veckor kommer man bli less på den ihärdiga ljusväckningen varje morgon.
Stick din fördömda eldboll, stick! Kommer jag med stor säkerhet att väsa. Men inte idag. Idag var det skönt.

Ihärdig ljusväckning

 

Gårdagens magdans gick förvånansvärt bra. Förvånansvärt plågsamt till en början, men det släppte sedan och gick över till lite mer humana plågor.
Något som även gjorde mig glad var att jag äntligen hade kontanter med mig.
Jag har nämligen gått och suktat efter en höftsjal därborta och varje gång innan och efter klass har jag tagit upp den, viskat "my precious" och klappat den som en liten katt. Med brist på kontanta medel har jag snälla fått lägga tillbaka den i korgen och med tårar i ögonen slita mig därifrån.
Igår lyckades jag äntligen att få med mig den hem och livet vart mycket roligare på nolltid.

 

Älskade höftsjal. Även kallad My Precious.sss.ss.

 

Idag var första dagen som jag faktiskt inte hade något inplanerat. Skönt. Ända tills jag blev påmind om att jag måste ta mig till banken. Jaja.

Tills dess ska jag ligga i sängen och dricka kaffe. Eventuellt spilla ut hälften.

 

God morgon.


PS. I samband med plåtningen av Laura med Kaffekopp (höll på att skriva kappekoff) hällde hon ut det som fanns kvar i koppen. I sängen. Hon är sanslös och nödslakt är det enda rätta.


God dag onsdag!

Nu börjar jag vänja mig vid det här nya livet som går ut på att vakna, fixa frukost och förflytta sig till soffan.
Tro dock inte att jag blivit helt förslappad. Igår var jag nämligen och fixade ett årskort på Forma Träningscenter i Kallhäll.
Jag har efter några om och men lämnat Friskis bakom mig och förflyttat mig till något lite bättre, lite roligare och eventuellt ganska mycket dyrare. Känns bra.

När jag ändå besökte haket gick jag en 30 minuters Core-pass.
30 minuter är som en fis i rymden, tänkte jag och spände sexpacket. Inte får man bestående men av det.

Jo, det får man. Bara så ni vet.

Idag har jag så ont i magen och ryggen att jag knappt kan röra mig och jag väntar på kvällens magdans med en viss skräckblandad förtjusning, då jag är medveten om att det kommer bli det mest plågsamma någon någonsin gått igenom. Det tror jag det.
Jag kan redan se bilden av en smärtfylld flicka, följsam som en stelopererad orm och med tårar i ögonen gör något som egentligen ska likna höftrullningar.

I väntan på denna trevliga stund ska jag ställa mig på alla fyra och skrubba badrummet. Precis som en soffhängande hemmafru sig bör.

God dag.

Jag vaknade med...

... en viss känsla av tomhet och oro. Vad gör man nu liksom? Efter att dividerat med mig själv ett tag har jag kommit fram till dagens plan:

1. Gå till jobbet.

Det är helt sant. När jag i förra veckan fick höra att jag på det berömda hittefåret missar dagens massage och med handen för pannan segnade ihop på golvet i en dramatisk gest fick jag erbjudandet om att ja, du kan också få en plats.
Så min första dag som arbetsfri ska jag alltså bege mig till kontoret. Hehe. Vad gör man inte för gratis massage, tänker jag?

2. Slappa.

Efter att funderat på att om jag kanske ska storstäda, diska, rensa blomkrukorna, byta lakan eller kanske sy nya gav jag upp tanken och bestämde mig för att enbart slappa.

3. Städa ändå.

Efter att kommit överens med mig själv om att assume the slapping (eh?) position, drog jag min chili-filt över mig, greppade datorn och förberedde mig på ett sjuhelvetes jävla slapptaskande. Dock viftade jag lite väl med mina avslappnade armar och slog ut den fulla kaffekoppen i soffan.
Medan jag diskret pekade vissa välvalda fingrar mot skyarna, hade jag inte mycket mer till val än att avbryta punkt två och sätta igång och rädda det som räddas kunde.

4. Förneka.

När väl min älskade varit här inne och snokat, förneka allt som står skrivet under punkt tre.

5. Förneka förnekandet

Eventuellt även låtsas som punkt fyra inte existerar.

Sounds like a plan.



Free

Jahapp. Då var det avklarat då. Nu är man en fri själ.

Fredagen var en salig blandning av nerver, förväntan och känslor. Tänk att man ändå kan vara så fäst vid ett jobb.
Kollegorna var hur gulliga som helt, vilket självklart spädde på separationsångesten och blommor, presenter och fina tal gjorde ju inte saken lättare.
Som tur var fick jag en stor Koskenkorva-flaska (no shit, liksom) som på ett magist sätt plåstrade om såren ju längre kvällen fortlöpte. Hehe. Då kanske ni förstår hur jag spenderade gårkvällen. Liggsår för mindre kan man ju påstå.

Idag har jag varit på en solig promenad till kontoret där min bil stod övergiven sen i fredags och resten av dagen har jag spenderat med att hinka kaffe och demolerat mina muskelknutar med mitt senaste inköp. Herre min skapare amelia, ni som har muskelknutar. Köp. Helst redan igår. Köp.

Om några timmar ska jag äntligen åka och nosa på det senaste tillskottet i vår familj. I förra veckan fick systra mi en liten dotter och snart ska jag åka och beundra det lilla underverket. Eventuellt stoppa under tröjan och ta hem.

I övrigt borde man ha lite söndagsångest vid det här laget, men icke. Det finns längre inga söndagar. Inga helger. Inga vardagar. Allt är bara dagar.

Hur coolt är inte det?

Inför sista veckan

Veckorna innan semester brukar man bli lite halvspattig. Räkna dagar. Räkna timmar. Eller som jag, räkna sekunder.

Om fem arbetsdagar går jag på semester. En lång lång semester, men jag känner liksom inte samma känsla. Är det kanske för att det är så overkligt att jag under flera månader faktiskt ska vara ledig? Är det kanske lite för stort för lilla vettet att få in? Jag tror det.
Inte så att jag inte längtar. Självklart gör jag det, men som sagt. För overkligt.

Jag har även börjat känna lite av separationsångest. Kontoret är ju liksom lite av ett andra hem och helt plötsligt ska man inte dit längre, till sitt rum, till folket. Man kanske kommer att sakna det?

Jaja. Antar att det är ganska normala tankar när man helt plötsligt ställer om hela sitt lilla liv. Hur som helst, jag ser fram emot förändringen.

Annars då?

Jodå, precis varit och länsat hela Willys för att slippa ränna i matbutiker som snabbt och säkert länsar ur kontot var dag och både kylen och frysen är så fulla så man nästan får gör en liten flykick för att stänga igen.
Ett drömscenario helt enkelt. Inte det där med flykicken då. Den ger jag mig inte på.
Jag hade även planerat att dra av en liten zumba idag, men eftersom jag vägrade att gå upp ur sängen innan tolv så hinner jag liksom inte. Jag får helt enkelt roa mig med något annat. Något? Annat? Va? Något?

Va?




Long time no see

Jag har tänkt att skriva i flera dagar nu, men det är ju lite för bekvämt att låta bli så det har skitit sig. Men nu, nu skall det produceras en rad eller två.

Mycket som hänt det senaste, tänker ni?
Ja det kanske man kan säga, tänker jag.

Till att börja med har jag exakt två veckor kvar att jobba och sedan är jag en fri själ. Arbetslös. Eller nej. Arbetslös har sån negativ klang i sig så jag väljer att kalla det arbetsfri, eller t o m sjunker jag så lågt att jag kallar det med en klyscha som ledstjärna för "mellan två jobb".
Det hela är helt och hållet på mitt eget initiativ och grundar sig på den enkla anledningen att jag behöver - och gudarna skall veta, förtjänar -  en paus. Jag behöver bara släppa allt och vara ledig ett tag och tack vare min lilla lägenhetsvinst som jag fick i fjol så är det möjligt för mig.

Dock ska jag inte gå helt och hållet sysslolös de närmsta månaderna (eller hur länge nu min frihet sträcker sig) utan det skall vilas men ändå hållas en viss aktivitetsnivå.
Jag ska träna, bli proffs på flöjt, dansa, ha hunden i vissa perioder, cykla (köpte en cykel nu i helgen, är snäppet övertänd) och eftersom våren faktiskt verkar vara på väg, bara vara ute och sola, läsa tusen böcker och andas.
Utöver det finns det indikationer på att en viss mängd stallhäng och hästaktiviteter även kommer att förekomma.

Så no sir, arbetsfri - definitivt inte sysslolös.

Jag är, som ni kanske förstår, väldigt entusiastisk inför perioden som nu komma skall och själva vetskapen om att vad som helst kan hända är nästan övermäktig för en liten finne som en själv.

Nu ska jag gå ut på balkongen och skeda min cykel och sen åka och dra av en liten zumba. Inte på cykeln dock.

Svarta faran. Beware Järfälla.



Later.



RSS 2.0