Ikväll?

The return of Big Brother.

Hallelujah.

Home sweet home

Igår anlände vi till ett iskallt Stockholm igen. Herre min skapare vad kallt det var då. Tänk att man vänjer sig så snabbt vid ett tillstånd där endast linne och shorts krävs, för de - 13 graderna vi möttes av hoppade upp och bet oss båda rakt jävla upp där vi minst förtjänade det.
Idag är det i alla fall riktigt soligt ute, och då känns det inte så farligt. Riktigt fint faktiskt.

Resan då?

Jodå. Rent kortfattat kan man säga att det var en bra resa. Vissa kvällar festade vi som små djur och andra kvällar gick vi och la oss vid åtta (kan på något sätt höra ihop), vissa kvällar var vi ute och åt och vissa kvällar låg vi på hotellet med varsin bok och var pensionärer. Allt för att smälta in bland klientelet på hotellet. För det var det det fanns. Pensionärer.

På dagarna låg vi antingen vid poolen eller stranden och var det molnigt någon dag i någon timme gick vi runt i affärer och t o m på timslånga promenader (ok, hände en gång, men vad fan).

Nu är man i alla fall någorlunda utvilad och solbränd och kan eventuellt överleva fram till att våren behagar visa sin nuna.


Första dagen, första ölen

Utsikt från rumsdörren

Plaskande finne

Tentakelstekning

 

Over and out.

 

 

 



Torsdag

Efter nästan två veckor har Lilo åkt hem nu. Känns ganska tomt hemma, i bilen och på kontoret och jag önskar ännu en gång att jag kunde skicka sms till henne och fråga om hon tänker på mig också?
Tidsmässigt var det dock ganska bra att hon åkte hem. Jag börjar få mer och mer saker som ska göras och då kan det vara svårt att få tid över till milslånga promenader och extrem uppmärksamhet.

Det ska åkas till naprapat, det skall besökas frisör. Det skall gås på kalas hos Jenny och det skall fixas mitt eget. Det skall storhandlas ingredienser och det skall trollas fram smörgåstårtor. Det skall drickas vin och man skall vara bakis. Det skall tvättas kläder inför resan och det skall börjas packas. Det skall köpas nödvändigheter som saknas och de skall icke glömmas.
Det skall dansas magdans och det skall fixas någon slags resväska. Hemmet skall städas och poleras och däremellan andas.

Utöver det är det självklart hur mycket som helst att göra på jobbet eftersom man ska vara borta en vecka och jag känner lite hur lilla vettet börjar bli snäppet snurrigt och överbelastat.

God kväll.

Humörsvacka

Jag är inne in en sån där mysig period där mitt tålamod är lika med noll och saker som triggar igång mig lurar bakom varje hörn.
Jag har väl varit lite småilsk de senaste dagarna, men ändå under hanterbara nivåer.

Men igår. Igår. Oj oj.

Det hela startade när jag och hunden hoppade ut ur bilen efter jobbet och skulle traska hem. Efter ungefär fem meter slänger hunden sig på något och under en millisekund slukar i sig det. Jag slänger mig på hunden och försöker bända upp kräkets gapar med all kraft jag någonsin kunnat uppbringa samtidigt jag väser "loss" sisådär sextiosju gånger.
Det hon äter på ser ut som märgben av något slag, för det ser ut som kött och knakar som ben mellan hennes monstergaddar.
Jag fortsätter att bända upp käkarna utan resultat och med söndagen i åtanke när jag fick halva nagelbandet avslitet i ungefär samma situation undiker jag ändå att stoppa in fingrarna för att gräva ut vad det nu än var hon fick i sig. Tillslut lyckas hon ändå svälja skiten och jag är så arg. Så. Arg.
Visserligen inte på henne för att hon för det första första nappde upp den, jag förstår, herregud jag har ju sett mig själv på buffé, men att hon inte släpper. I mitt bändande och väsande fanns det liksom inget att missförstå. Hundfan. Och sedan de som slänger sånt där skit ute.

Varför?!

För att mata herrelösa stackars hundar på vintern? Ge duvorna något att kalasa på? Ta kål på råttorna som kanske bor i soprummet bredvid?
Jag har ju fan ingen lust med en förgiftad hund eller en hund med brutal diarré sex våningar upp och världens segaste hiss. Idioter. Kan ju gnaga i sig sina köttbitar själva istället för sprida ut dem till allmänheten. Puckon.

Well, efter att varit arg på omvärlden i ungefär fem timmar efter händelsen bestämde jag mig för att ta en powerwalk med hunden. Gå av sig aggressionerna liksom.
Efter fem meter upptäckte jag att min höft förmodligen är snäppet sne igen då gången gick lite i otakt och i snabb tempo kändes det lite väl mycket som en duracelldriven Quasimodo.
Ändå gick jag i hundranittio, minst, och inte fan var det ett dugg skönt.

Imorse gick jag faktiskt upp i tid och låg enligt planerna ända tills jag skulle sätta på mig strumpbyxorna. För guds skull. Kan någon bara skriva till instruktioner hur fan man får på sig ett par sådana?
Tre gånger fick jag ta av mig dem för att börja om och varje gång resulterade mina ben i någon slags förvridna korvar som slingrat sig åt fel håll till den milda grad att det inte ens gick att lyfta på dem.
Kan ni tänka er själva ålandes på golvet med världens värsta träningsvärk i magen och strumpyxorna åt fel håll och nästan till och med ut och in? Gör underverk med humöret sånt där.

-Men varför tar du bara inte på dig något annat? Undrade min kära, så där pedagogisk som bara han kan vara.
-För då behövs det en Plan B. Jag. Har. Ingen. Plan. B, svarade jag så där bristningsfylld som bara jag kan vara.

Sedan tog jag mina korviga tentakler och sneda höft och åkte till jobbet.

God morgon.

RSS 2.0