Min kväll

Efter stygnborttagning, lunch i Västberga och häng med Murken var jag fortfarande lite rastlös efter dagens Thai-middag. Det tillfället tog min kära i akt ganska så fort och med väna valpögon bad han mig om en liten tjänst, ganska enkel att utföra liksom.
Tjänsten gick ut på att hämta en förstärkare från replokalen. Inte så svårt kan man tänka sig, men eftersom vi inte har någon bil i familjen just nu så skulle det hela ske genom balansering på en cykel.
Jag fick det försäkrat för mig att manicken inte alls skulle vara så tung, med två personer och en cykel skulle några kilometer vara lite av en barnlek.
Snäll som jag är ställde jag motvilligt självklart upp och vi påbörjade vår färd dit.
Eftersom jag ansåg att jag var bland det mest ridderliga som fanns som ställde upp la jag beslag på cykeln för att slippa knata och det var nästan så jag satt i damsadel med ett nobelt uttryck i ansiktet.

Riktigt lika nobel var då inte min älskade som under hela vägen dit ömsom hängde på mig medans jag försökte hålla mig från diket och ömsom boostade upp mitt humör genom att försöka pilla mig under armarna eller skapa lårkakor genom att nypa och daska på de tentakler han kom åt.

Kärleksfullt, tyckte han.
Djävulens avkomma, tyckte jag.

Lagom road och med tålamodet på topp kommer vi äntligen fram och jag får möta det lilla åbäket.
Ok, den är inte så liten. Jag försöker lyfta. Ok, den är inte så lätt. Den är faktiskt inte så lätt någonstans. Den väger förmodligen mer än hela jag.
I en position som en brunstig groda och humöret nere i kalsipperna lyckas jag slitandes på ena sidan och han på den andra få upp den för en trappa.
När vi på något vänster fått upp den på sadeln har mina fingrar töjts ut minst 5 millimeter och hamnat i någon slags koma, hjärtat håller på och pumpar its way out genom öronen och i mitt stilla sinne ber jag en bön för överlevnad och styrka. Efter ett stapplande försök på sisådär 10 meter ger jag upp och säger upp mig från uppdraget.

Låna en bil för fan, tyckte jag.
Ja, så kan man ju också göra, tyckte han.

Efter att släpat ner den samma väg som vi kom, slagit i knäna i kanterna och töjt ut både stackars fingrarna och en och en annan nerv var det bara att gå hem igen.
Jag på cykeln, inte lika nobel längre och han till fots, åter som djävulens avkomma.

Vi skiljs åt för att han ska hämta bilen och jag hinner knappt cykla hem och påbörja inlägget innan de anländer hem. Två starka karlar och ett åbäke. I en bil.

För ja,

Så kan man ju också göra.



Kommentarer
Postat av: Jenny

I love you!!

2011-08-13 @ 21:31:23
URL: http://mittochmina.blogg.se/
Postat av: Anonym

Jag hade velat se det här...roligaste på länge. Kan inte sluta skratta, tårarna rinner och får snart ont i magen.

2011-08-14 @ 00:17:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0