Fredagsbabbel

Det ska tydligen vara riktigt kasst väder i helgen. Synd för min bror och Murk som ska flytta. Synd för mig som ska vara där och hjälpa till.
Syskonen i min familj är riktiga hejare på att flytta. Vi är bara tre stycken men ändå är det konstant någon som har något nytt på gång. Det är ganska kul tycker jag men får knappast medhåll från resten av släkt och familj som snällt dedikerar sina muskler till att konstant släpa runt på våra ägodelar.

Imorgon är det earth hour. Det tycker jag man ska delta i och det har resulterat i vilda diskussioner därhemma.

Vad hjälper det om du släcker en lampa, säger han och himlar med ögonen.
Men skona mig långsamt, man måste ju delta och visa att man bryr sig, väser jag och sliter mitt hår tills jag blir svettig.

Och så håller det på i två timmar till.

Men jag säger då det. Befinner vi oss i hemmakrokarna kommer det inte tändas en enda liten lampa på angiven tid. Det ska han få se. Eller inte, för det kommer vara så förbannat mörkt att det är omöjligt.

Skulle man däremot vara på krogen eller något annat allmänt ställe håller jag nog min attityd för mig själv och dansar under discolampornas sken, precis som alla de andra små fåren.

Light in, light out.




Pengakåt med vissa inslag av minnesförlust

Deklarationerna har börjat sippra ut har jag hört och eftersom jag bor ute i ödemarken så antar jag att det kan dröja innan de når dit (H&M katalogen som sumpan fick för så där en månad sen har fortfaranden inte nått fram) och därför gjorde jag det enda rätta och loggade in mig på skatteverket och tjuvkikade lite.

Halleluja. Jag får tillbaka.

Direkt börjar jag planera och addera lite med andra små pengapölar jag har i form av julklappspengar som ännu inte blivit uppslösade och vinstpengar som jag enligt mig själv kommer få när jag säljer min lägnhet i höst och inser att jag faktiskt är rik*.

Genast börjar den giriga ådran i mig pumpa och det enda jag vill är att stänga in mig hemma, aldrig mer slösa en slant och i slutet på månaden se hur mina pengahögar växer tills det krävs ett helt valv med tillhörande anka som plumsar runt.

Nu till det roliga: Jag hade ett extremt bra slut på det här inlägget. En sådan där klockren meningsbyggnad som får blodet att isa och får en känna sig fyndig som få i två år framåt, men oturligt nog så har jag glömt bort den.

Så...........

Hej då.

*I finska mått mätt.

Hemmakontoret....

....var faktiskt så harmoniskt som jag hade tänkt mig upptäckte jag när jag äntligen kom igång. Jag var bara tvungen att titta på ett till avsnitt, facebooka och få ett samtal från min mor först.
Efter en timmes arbete tog arbetet slut. Mer än så hade jag inte lyckats plocka med mig tyvärr och jag som var så uppe i varv att jag lätt kunde suttit i några timmar till. Jag betalade t om mina egna räkningar när jag ändå höll på. (Brukar jag göra annars också, men inte med samma glädje och frenesi.)

Jag mådde hur bra som helst igår och kände därför att jag var klar att återgå till jobbet idag. För säkerhets skull befann jag mig här redan strax innan sju, just för att få lite tidsfrist innan resten av folket kom för ifall jag skulle börja må dåligt så skulle de slippa träffa mig.
Självklart droppade det in några plötsligt morgonpigga kollegor direkt efter jag anlänt och förtvivlat hytte jag med näven och skrek "skyll er själva!". Eller inte.

Nu ska jag sätta igång och jobba. Man har ju några förlorade timmar att ta igen så att säga.

Hej.


The office

Mina böner verkar besvaras dubbelt upp, för efter några timmars jobb igår fick jag lämna stället spyfärdig som aldrig förr.
För någon vecka sen när min kostomställning ställde till det för mig hade jag tagit tåget till jobbet då jag skulle iväg på vinbenägna äventyr efter arbetsdagens slut och den idén förbannar man ju ganska hårt när man sitter och är risig. En egen bil vs pendeltåg fullt med folk föklarar ju sig själv ganska hårt.
Därför var det ganska kul att jag igår lämnade bilen vid pendeltågstationen efter att en bilolycka på e18 resulterat i milslånga köer och tog tåget till jobbet istället.
Ännu en gång satt jag och hytte med näven åt ödet som inte vill mig väl för när man aldrig tar tåget i vanliga fall och två gånger av två resulterar i magsjuka är det bara att inse att man är bilburen ungdom (?) for life.

Halvskakis och blek roffade jag åt mig lite papper som jag kunde sitta hemma med ifall magjsukan inte skulle slå till men efter en tågresa som varade i hundra år fast det bara var tre stationer landade jag i soffan och längre än så kom jag aldrig.

När jag vaknade imorse mådde jag mycket bättre och när jag förklarade för jobbet att det måste varit någon lindrigare variant av virusanfall fick jag höra att jag bestämt skulle stanna i karantän ett tag till.
För att slippa ta en karensdag till under samma period var jag även mycket nöjd över att jag tagit med mig material och därmed lyckas skrapa ihop lite timmar.

Hemmakontor har alltid varit lite av en dröm. Man vaknar utvilad, sätter sig vid köksbordet med nypressad juice, nybakt bröd och en dagsfärsk tidning (ja, en dröm sa jag) och efter en lugn frukost, en cigarett och en uppfriskande dusch senare slår man upp sina pärmar och jobbar hårt i hemmets lugna harmoni.

Tydligen funkar det inte så i verkligheten, för efter att klivit upp vid nio har jag vågat vägra sluta titta på Arrested Development, städat, diskat, handlat mjölk, bokat tvättid, duschat och tittat lite mer på Arrested Development så tar jag äntligen fram materialet, sätter mig vid datorn... och bloggar.

Disciplin?



667

666 inlägg har jag skrivit innan det här publiceras. Inget mer med det, tänkte bara att det var för djävulskt intressant att veta.

Jag lyckades faktiskt bli sjuk under den här månaden som gått sen jag skrev senast. Dock blev det inga virusbenägna sjukdomar som jag försökt slicka i mig, utan ett resultat av min omläggning av kosten som gick ut på att utesluta kolhydrater.
Det gick väldigt bra i några veckor men sedan flippade magen ur till den milda grad att jag hastigt fick lämna jobbet.

Men då var du väl ändå nöjd, tänker ni?
Å det ödmjukaste, svarar jag.

Att behöva lämna jobbet för att åka hem klingar nästan aldrig fel, förutom när det sker en fredag eftermiddag två timmar innan det är dags att ta helg.
Jag hade hela helgen inplanerad med roliga saker och när jag istället för att vara ute och leka med de andra små tjurarna fick sitta hemma och björna var man väl inte så nöjd längre.

- Så går det när man ber om sjukdomar, sa min mor och spände sina finska ögon i mig.
- Indeed, sa jag och ältade mitt missnöje lite till.

Hur som helst, inget ont som inte för något gott med sig för jag fick i alla fall en redig bantningskur på köpet och är för tillfället mager som en sticka. Vill jag själv gärna tro i alla fall.

Utöver mitt ostabila tillstånd har det även hänt och skett att lilla Lammet som befunnit sig i exil i australien nästan ett år återvände.
Hon gjorde även comeback på kontoret en vecka vilket självklart förgyllde mina dagar ganska mycket när jag äntligen fick mitt jobbdjur tillbaka och fick karda, mata, rasta och gå till kattlådan igen.
Dock tog hon och klövade iväg till norge ganska kvickt igen där hon enligt tillförlitlig information bor i ett halvt rum.
Själv hoppas jag att hon lyckas uppgradera sig till åtminstone en hel spilta så man kan packa sina saker och ta en weekend i oslo.

Ikväll ville jag se Alice i underlandet i 3D, men eftersom det kommer att skita sig blev jag sugen på grogg istället.

Trevlig helg!

RSS 2.0