Allt är inte som det ser ut att vara

När jag var på synundersökning förra veckan fick jag beskedet att min syn blivit sämre och jag behöver nya glasögon. 4000 kr skulle det minst gå på och det sved ju lite.
Igår gick jag på linskonsultation och när jag för första gången fick prova ett par linser såg jag lite väl suddigt och slutsatsen av det hela blev att min syn helt plötsligt var bättre igen. Bättre än på undersökningen veckan innan.

Jag kommer helt enkelt få linser i den styrkan jag har mina nuvarande glasögon, de nuvarande glasögonen (och 4000 kr) kan jag behålla och det enda jag behöver är starkare läsglasögon att ha på jobbet. Så nu tar jag mina opålitliga ögon, intar hundvalpsläge och går och tigger ett par nya av chefen.

Vi ses. (Med reservation för ändringar)


När det inte går till som det ska

När min Philips wake up-light gick igång imorse med sin sedvanliga yogamusik klev jag lydigt upp. Jag tog en dusch, sminkade mig och gick sedan och la mig igen.
Rationellt beteende, kan jag så här i efterhand tänka, men fy fan vad skönt det var.
När jag fått sova en stund gav jag det hela ett försök till och klev med motvilja upp bara för att få det förklarat för mig att min kära hälft mår dåligt och stannar hemma.

Med hjärtat nere vid fotknölarna fick jag alltså stå och bevittna hur min dröm besannandes för en annan och hur denne fick kura ihop sig under en filt i väntan på att den första filmen skulle komma igång.
Med en svartsjuka som slet sig i mitt bröst stod jag där med mina strumpbyxor i handen och och medan kläderna motvilligt åkte på berättade även varelsen under den varma filten att det var -25 grader ute.
Strumpbyxorna blev till två par och efter att sagt hej då sisådär femton gånger gav jag upp förhalandet och påbörjade min milslånga, iskalla vandring till bilen.
Medan näshåren blev till istappar sände jag en liten bön om det sista som faktiskt kunde rädda min dag och få mig att tvärvända och gå hem igen för att aldrig mer gå ut igen.
Självklart startade bilen och katastrofen blev till faktum.
Tänk om man inte hade en bil, tänkte jag medan jag millimeter för millimeter skrapade bilrutan inifrån. Då hade jag haft ett SL-kort och knappast behövt ta mig till jobbet. För det har SL sagt.

Uttalandet är förövrigt det mest klockrena och osvenskaste som kläckts på länge. En uppmaning om att ni svenskar (ja, jag är inte svensk, jag är finsk och ni kan ta er hockey och köra upp någonstans) faktiskt inte ska behöva kämpa i tre timmar för att ta er till jobbet för att lydigt sitta där ni ska sitta för att det är så det ska göras.
Tacka vet jag att de faktiskt uppmanar folk till att skita i det och hålla sig hemma för att förenkla sina liv lite.
Jag pratade med en kollega som pluggat i Indien och där kunde det vara helt tomt på skolan ibland. Bara för att det regnade ute.

Nåja, nu ska det klämmas mer lite jobb innan jag ska åka till synsam och påbörja mitt nya linsbeprydda liv.

Hej.





Infostund. 2

Jag har en önskan om att bli sjuk.

Det kanske inte låter helt friskt (hehe) att säga så, men då får ni ta det med en nypa salt och förstå att det inte är sjukdom och olycka jag försöker att dra över mig utan bara ett litet tillstånd där snor och feber ingår.

-Hur kan du säga så!? Var glad att du är frisk istället! Ryter ni sjuka stackare och kastar ruttna tomater på mig innan ni burrar ner er under täcket och sätter på en film till. 

Men se där, det är exakt dit jag vill komma.

Jag vill också få stanna hemma någon gång, snora lite och ha en trevlig feberhallucination eller två samtidigt som jag betar av film efter film. Men jag får inte. Jag blir inte sjuk. Jag får aldrig vara hemma.
Det enda jag lyckats med det sista året är en förkylning som fick mig att tro jag led av svininfluensan. Den led jag av en fredagkväll och dagen efter försvann den.

Allvarligt, när man hemma och är lite sjuk så vilar man oftast upp sig ganska bra, man börjar bli rastlös och inser efter några dagar att man faktiskt inte har något emot att gå tillbaka till jobbet.
Jag som inte blir sjuk får aldrig känna av lyxen när man i morgonstund inser att man inte är helt kry och får krypa i säng igen.
Kom ihåg att jag fortfarande pratar om lindriga sjukdomar där man mår relativt bra, inte influensor som känns som själva helvetet kommit för att hämta en. Om det nu känns så, vad vet jag, jag har aldrig lidit av en.

Jag kan se hur folk omkring mig faller som käglor, snorar i takt och stannar hemma några dagar för att vila upp sig och i mitten av det hela står jag och mitt immunförsvar som består av mer finsk sisu än jag någonsin kommer att göra och hur jag än går runt och slickar på virusbelägrade tungor* så händer det inte mer än att jag vaknar dagen efter och går till jobbet.

Nu när jag skrivit det här inser jag att det måste vara lite korkat att svart på vitt be om sjukdomar, ungefär som att ta fram en ouija-bräda och skrika till ett gäng hämndlystna demoner att komma och ta en.

One can only hope.

*Läses med en nypa salt. Och förövrigt så slickar jag bara på en tunga och den är inte så virusbelägrad som man skulle kunna hoppas och vore den det så skulle det ändå inte hända ett skit.

Hej min blogg!

Sist jag skrev ett inlägg skrev jag att jag blivit utmanad till att berätta sju saker om mig själv.
Eftersom jag då höll på med en ögonbrynsfärgning som hotade att förvandla mig till Hussein om jag satt med det för länge, tänkte jag skjuta på det till dagen efter. Nu har det gått ungefär tre veckor och jag är äntligen redo att väsa ur mig den första:

1. Jag suger på att blogga.

Word.

RSS 2.0