God natt

Efter att förstört nattsömnen genom att äta alldeles för mycket tacos alldeles försent gjorde jag det hela snäppet värre genom att sätta på en rulle.



God natt.

Och så blev det måndag

Den kvarvarande fyllan som hängde kvar i systemet igår övergick ganska fort i en brutal bakfylla. Brutal.
Jag hade dock inte gett upp hoppet om att baka de fördömda lussebullarna. Har man gett sig fan på att få det gjort så ska man se till att man gör det också, tänkte jag tills naturkrafterna blev alldeles för övermäktiga och jag istället fick inta sängläge.
Kolsvart runt ögonen och skakandes låg jag där som en liten avdankad fyllepanda och kände besvikelsen höjas för varje minut som gick.

Men.

Optimist som man är gick det över ganska fort ändå. Fördelen med första advent är ju ändå att det kommer en andra och tredje också. Så bara för att man sket i det blå skåpet på första försöket betyder det inte att man inte kan ta revansch nästa helg. Visst?

Dagen idag har varit måndag. En måndag med viss bakfylla som inte riktigt vill ge sig av.
Tack och lov gick arbetsdagen ganska fort och hade ett trevligt inslag i form av en fd kollega som levererade våra nya kontorsstolar och förgyllde min dag lite extra.

Nog om det. Nu måste jag gå och steka på köttfärsen innan husse kommer hem.

Taco hej.

Första advent

Eftersom klockan närmar sig två och man fortfarande är relativt onykter antar jag att det var en lyckad kväll igår.

Idag är det första advent. Det ska firas med att titta på minst hundra filmer nu när jag äntligen fått min Voddler att funka och så ska det även bakas lussebullar, busselullar, bakisbullar, bukisballar. You name it.

Baka. Fy fan vad osugen jag är.

Fy fan.

Saturday

Den här dagen har mest gått åt att gå i mataffärer. Tre gånger närmare sagt.

1. För att köpa frukost.
2. För att köpa ingredienser till morgonens adventsbak.
3. För att köpa allt som glömdes i punkt 2.

Sen har jag sullat med hårfärg och fått en 10 minuters lång massage med olja.

Nu sitter jag mest och räknar sekunderna tills jag får börja suga i mig av bag-in-boxen som står och väntar som uppvärmning innan vi åker till stan och dricker öl.

Så, det gör jag. Vad gör ni?

God kväll.

TGIF

För andra fredagen i rad ska jag åka till Ikea. Den här gången med Karro.
Hon ska vara överambitiös och köpa julpynt till kontoret och jag ska vara mindre överambitiös och köpa saker till mig själv.
Det livsnödvändiga som ska inhandlas är en ny badrumsmatta (aldrig mer en vit) och en stor krukväxt (den förra tog nyligen livet av sig).
Till skillnad från förra fredagen har jag lite mer likvida medel att glida runt med. Nu kan jag t om köpa korv istället för att tigga till mig den.

Trevlig helg.

Ps. Korven tiggde jag av Tobbe. Inte personalen. Just to make clear. 

Det var bättre förr


Bild tagen för exakt ett år sen.



Bild tagen idag

Finn ett fel.

Ett stort fel.


Torsdag

Lilla vettet fick snälla anpassa sig när jag tog mina lurviga och stack från jobbet strax innan fem. Däremot hade den ganska rätt om att jag inte skulle infinna mig på jobbet extra tidigt idag.
Periodvis är det så svårt att komma upp ur sängen. Det går inte. Det är en kroppslig omöjlighet.

Hur gör man?

Jag hade planer på att skratta min matlåda rätt upp i ansiktet och gå ut och äta lunch nu när man äntligen fått påfyllning på kontot igen, men tacka vare min obefintliga självdisciplin får jag antagligen sitta vid skrivbordet och slafsa i mig maten för att plocka in dyrbara minuter.

Efter jobbet ska jag antingen träna med Karro som har missat ett antal träningar nu eller åka och köpa saker.

Träna? Köpa saker? Träna? Köpa saker?

It´s for vettet to know and me to find out.

Laura och lilla vettet diskuterar träning

Jag och det lilla vett jag har kvar diskuterar.

Lilla vettet: Jag vet vad du tänker.
Laura: Ja konstigt vore det väl annars....
Lilla vettet: Jaja. Men hur som helst, du skippar inte träningen idag. Punkt slut. Du skippade igår också.
Laura: Men var det mitt fel att det vart inställt? Va? Är det mitt fel att Karro vart sjuk och gick hem idag?
Lilla vettet: Du kan gå och träna själv.
Laura: Gå själv på boxningen? Och riskera att få boxas mot en 60-årig gubbe? Vet du hur lätt det är att råka ta kål på dem?
Lilla vettet: Nu överskattar du dig själv. Gå på något annat då.
Laura: Ok. Då har jag inget annat val än att gå tidigare. Klockan fem.
Lilla vettet: Jag vet att du vet att jag vet att det går ett till pass klockan sex. Då kan du jobba så länge som du planerat från början.
Laura: Nä, jag gå fem.
Lilla vettet: Du kom nio idag, du kan inte gå till klockan fem.
Laura: Kan jag visst det. Jag kan jobba igen det om jag kommer tidigt imorgon. Då får jag inte dåligt samvete.
Lilla vettet: Tillåt mig skratta. Och det får du visst, jag är ditt samvete.
Laura: Skitkul. Kan inte jag bara få mind my own för en gångs skull?
Lilla vettet: I am your mind. Synd.

Men fan och vara multifunktionell då.


Kvällen

- Laga mat. Check.
- Äta. Check check.
- Diska. Check.
- Beställa massa böcker för framtida rastlöshetsanfall. Check.
- Gå med i a-kassa. Kan eventuellt skjutas upp till imorgon. Uncheck.

Kvällens nödvändiga uppgifter är avklarade och nu kan jag roa mig med att spela lite gitarr innan jag ska se på Gladiator. Jag är nog ganska ensam om att inte ha sett den och känner mig därför snäppet efterbliven.

Check.

God morgon

När man vaknar en morgon i slutet på november med två purfärska myggbett får man lite lust att kick some väderguds-ass.

November. Myggbett.

Wtf??

Lugnet efter stormen

Hela hösten har varit fullspäckad. Varje helg har varit uppbokad och man har yrt till höger och vänster som en blind men ack så glad höna. Sen tar det bara stopp.

Stiltje.

Inga planer, inget som händer, flera veckor i rad, bara allmänt dött. Varför kan inte saker och ting bara spridas ut lite på ett behagligt sätt? Är det bara jag som lider av detta fenomen?

Lugnet efter stormen bidrar oftast till en viss rastlöshet. När jag hade städat hela lägenheten tretton gånger om igår och fått i mig lite thai, inväntade jag lugnet infinna sig. Det gjorde den inte.
Jag åmade mig, gnällde, tjurade, växlade från säng till soffa och gnällde lite till tills Tobbe fick nog, förklarade mig halvt sinnesjuk och satte på en film så jag äntligen lugna ner mig ett halvt hekto och fördriva kvällen i viss harmoni.

Söndagen verkade inte bli mycket bättre den heller då vädret suger och min spontana reaktion när man har tråkigt är att åka och köpa någonting roligt.
Det sistnämnda kan ju bli lite svårt när man saknar likvida medel så det sket sig ganska fort och att lägga sin energi på att storstäda känns ju lite lamt då man redan polerat allt så det skiner.

Så med en rastlös tass vid fördärvets rand tog jag den sista utvägen. Åkte till gymmet.
Där sprattlade jag runt på maskinerna med en energi som aldrig för skådats och när jag kände att jag var klar med att tona de obefintliga musklerna åkte jag för att förgylla dem med lite solarium.

Nu är nästan hela den rastlösa och fattiga helgen avklarad och jag sitter här; nyflexad, något stjärtbränd.


Men ack så nöjd.


Lördag

Jag vaknade med noll energi, lust och ork imorse. När jag såg att solen för en gångs skull sken hade jag mest lust att be den och dra åt helvete.
Efter att insett vilken tråkig jävla ton jag hade blev jag less och sparkade mig själv ur sängen.
Jag behöver vitaminer, tänkte jag och gav mig ut på en liten solskenspromenad. Efter min lilla runda som jag gick och nästan stirrade mig blind på solen gick jag och köpte lite frukt. Inte helt lite heller.
Totalt förblindad av min vitaminnoja (solen också för den delen) köpte jag på mig några kilo och började dagen med en stor smoothie.
Efter det diskade jag. Och städade lägenheten. Och balkongen. Och diskade lite till. Och kastade grejer. Och städade lite till.

Och insåg att vitaminer is good shit.

Planerna för kvällen var att gå på bio, men efter att tittat djupt i våra tre dagar innan lön-plånböcker ändrade vi oss lite kvickt.
Så nu ska vi panta burkar, köpa popcorn och låtsas.

Ha en trevlig kväll.

När? Snart? Aldrig.

Efter att jag skrev förra inlägget satt jag sur i en kvart och pilade sen iväg till affären för att köpa snus. När jag kom tillbaka satte jag igång med att få tiden att gå.

Det gjorde den inte.

Det känns som någon skämtar med mig. Så här sakta kan inte tiden gå. Det är helt omöjligt. Varje gång jag tittar på klockan så bara hånskrattar den, pekar finger (visare?) och ber mig dra åt skogen.

                                                           
                                                               Djävulens verktyg

Om jag någonsin kommer härifrån idag ska jag åka till Ikea med Tobbe och leta efter nytt datorbord till honom. Sen ska det kånkas, fixas, monteras och grejas.

Himla oumbärligt snäll flickvän du är Laura, tänker ni.

Jag vet. Allt för kärleken, tänker jag.

Tänker, blundar och ser ikea-korv.

One of those days

Det här är en sån där dag som känns oändlig. En sån där när timmarna kryper fram obehagligt sakta.
Även fast klockan redan är över tio så har jag fortfarande inte lyckats börja jobba.
Jag sov lite för länge och efter en halvlång fika har jag äntligen satt mig vid mitt skrivbord där jag sitter och spyr lite i munnen när jag ser alla högar med papper som ska avklaras.
Insikten om att jag glömt mitt snus hemma gör inte saken bättre och får mitt hjärta att slå lite på det där irriterade och hysteriska sättet.

Oh lord.


Ursäkta

Kan någon gå och hämta det sista av min tvätt så jag slipper?



Ja, jag bara undrar alltså.

Soltimmar

Igår läste jag en artikel i tidningen om hur vi påverkas av detta förbannade mörker som vi lever i halva året.
Enligt den (artikeln, inte mörkret) är det endast golfströmmen som gör att vi överhuvudtaget överlever här uppe i norden, egentligen är det alldeles för mörkt och kallt klimat för oss människor att faktiskt leva i. Helt och hållet livsfarligt. Tydligen.
Man måste även få en kvarts solljus om dagen så att man får i sig tillräckligt med vitaminer för att må bra och eftersom solen är så svag under det här halvåret så räcker inte det heller.

Solen ja. 

Någon som sett den? En kollega berättade för mig i morse att vi har haft 3,5 soltimmar här i stockholm under november. 
3,5 timmar. På 19 dagar.

Rent matematiskt är det fan inte konstigt att man är halvsur och dödstrött. Jag skulle kunna få ett fullt legitimt tuppjuck och folket på jobbet skulle förmodligen bara titta på mig med oroliga ögon, viska "stackarn är molnsjuk"  och sedan skicka mig på solsemester för tillfriskning.

Tänker jag.



Att de kanske inte tänker riktigt i samma banor som jag märkets tydligt när halva kontoret fick åka till Spanien på kurs. Högt och tydligt deklarerade jag att även jag ville gå på kurs. I Spanien.

Klart du ska få gå på kurs, sa de och log.

Log och skickade mig till Hallonbergen.


Schysta lökar

En dag fick jag ett tips av min kära vän Maria. Hon berättade hur man kan göra för att slippa fälla dyrbara tårar när man skär lök.
Eftersom jag i princip gråter blod av blotta åsynen av gräslök, lyssnade jag med stort intresse.
Det går ut på att man helt enkelt tar en del av det översta skalet på löken och hänger fast den i underläppen medan man hackar. När hon hade berättat klart kände jag mig inte helt hundra på det hela.
För det första lät det lite väl dumt och för det andra skulle den kvinnan förmodligen sälja sin själ för att få mig att se dum ut och därmed göra bort mig.

En vacker dag, när jag var obevakad och kunde därmed experimentera fritt, testade jag.

Nog fan funkade det. Jag kan för mitt liv inte förstå varför, men det funkade.

Anledningen till att jag delar av mig av denna solskenshistoria är att jag alldeles nyss testade det en gång till. Inte en endaste tår så långt ögat kunde nå och jag var tydligen så nöjd över det hela att jag gick runt med skalet hängandes från käften i tio minuter efter att jag var klar. Märkte jag sen.

Så, det var dagens tips det.

Hej.

Status onsdag

  • Trött
  • Sur
  • Ont i magen
  • Kallt
  • Grått
  • Hungrig
  • Hemlängtan


När det suger så suger det ordentligt.


Tiden går fort när man har roligt.

På momsutbildningar går tiden sakta.

Visst, det fanns nog ett och ett annat som fastnade längst bak i hjärnbalken, men när de satte igång med sina momstermer hade jag vissa svårigheter med att hänga kvar i den riktiga världen istället för att sväva in min egen.
Under de tre timmarna fick jag ta emot hur mycket information som helst, uppleva en afrikansk kvinna skratta ett afrikanskt skratt och fascineras av gubben framför mig som frenetiskt pillade djupt i sitt öra med sin blyertspenna.
Den karln kan eventuellt få framtida problem med blyförgiftningar.

När jag sitter på sådant där inser jag att det faktiskt tillhör mitt yrke. Moms. Är det så min framtid kommer att se ut?
En momsfanatisk tant med grå kläder och platt stjärt av all kontorssittande?

Trevlig tanke

Nu släpper jag allt som har med moms att göra och fortsätter att titta på Desperate Housewives istället.

Min riktiga framtid.


Resultatet?

Muminguden hade stängt sin support för kvällen fick jag erfara och hade därför inget så mycket mer till val än att improvisera.
När jag väl hade blandat ihop allting, la jag in den i kylen för att den skulle stelna. Det gjorde den inte.
Efter några timmar kände jag hoppet rinna ur mig men gav det ändå en sista chans och ställde in den i frysen istället.
Vips, sa det och så stelnade den till.
Med en glädje som aldrig förr skådats hämtade jag en tallrik och likt en sockerkaka vände jag upp och ner på formen för att se skapelsen glida ur och landa på tallriken. Det gjorde den inte.
Efter att skakat, trummat, slagit och med hjälp av tankekraft försökt få den att självfalla gav jag upp och gröpte ur den istället.

Det kanske inte riktigt blev som jag tänkte, men gott var det. Antar jag, eftersom en tredjedel försvann i ett nafs.

Om några timmar ska jag återförenas med den över en lunch och sen ska jag genomlida några timmars jobb innan jag ska iväg till skattehuset där jag ska sitta till klockan åtta ikväll och lyssna på senaste momsnyheterna.
Som ni kanske förstår så känner jag mig snäppet osugen på det hela och sitter just nu och försöker pressa fram feber till den milda grad att jag nästan skiter på mig.

Skona mig långsamt.


Sex laxar i en finsk ask

Igår hade vi en trevlig liten familjefika där vi även passade på att planera julen.
Vi skrev en lista med mat som alla kände för att mula i sig under den heliga dagen och godhjärtade som vi är bestämde vi oss för att dela upp allt som ska fixas så att det inte blir en ensam stackare (knappast jag) som får stå och laga till allting.

På min lista skrev jag snabbt som attan upp uppgiften att dela ut uppgifterna och att ta med mig mina kära playstationspel, men insåg sen att det kanske krävdes lite mer ansträngning än så från min sida också. Därför tog jag på mig ägghalvor och kall laxpudding.
Ägghalvor är ingen större grej då jag är ganska kunglig på att tillverka dem, men laxpuddingen däremot känns inte helt hundra.

För att slippa få över tio par ilskna, fulla finska ögon blängandes på mig när väl afton nalkas ska jag ikväll köra en testrunda. Till min hjälp har jag obetydliga kockkunskaper och ett recept på finska.
Jag skulle kunna påstå att jag har bra koll på mitt modersmål, men det här med kocktermer känns inte helt bekant och jag har en vag aning om att jag kommer att få ringa den store muminguden för stöd och tolkningsfrågor.

Well, då är det bara att gå och kocka lite då.

Over and out.









Working out

Jag skulle träna kl 10.30 och Jenny W skulle träna klockan 9.00. Därför var det en smula otippat att vi sprang på varandra klockan 14.50 på gymmets parkering.
Jag skulle genomlida ett halvslappt jympapass medan Jenny skulle gå på spinning. I samma stund som jag bestämde mig för att haka på hennes pass ångrade jag mig. Jag hatar spinning.

Spinning är bland det värsta som finns. Inte bara för att det är olidligt jobbigt, men även för att det är så ostimulerande. Man sitter på den förbannade cykeln i en timme och gör samma sak om och om och om igen.
Det finns inget att roa sig med så man kan glömma bort smärtan och det enda man kan glo på är den framförvarandes stjärt.
Visst, det beror på vad det är för stjärt man skådar, men är det bottennapp så varar det bottennappet i en timme.

See what I mean?

Nog om det. Jag svälter snabbt och säkert ihjäl.

Trevlig kväll.


Lördag

När Jenny i förra inlägget frågade om jag skulle följa med och träna kl 9.00 idag skrattade jag rått, länge och hämningslöst. Men ändå planterades en liten tanke om att det kanske skulle kunna gå.
Dock flyttade jag tiden lite längre fram, någon måtta får det väl ändå vara.
När jag slöt mina ögon för en lång natts skönhetssömn (som dock avbröts när min kära ringde klockan fem och berättade att han var vilse i sitt eget hotellrum) var jag väldigt nöjd med mig själv.
10.30 hade jag bestämt mig för att vara på plats och flexa lite muskler.
Tänk vad skönt att vid tolv vara nyduschad, fräsch och t om ha tränat, tänkte jag och gav mig själv en puss på pannan för visat engagemang.

Nu är klockan över tolv och jag har ännu inte lämnat sängen. Mina backup-plans för tillfället är att 1.Springa lite i skogen 2.Träna klockan 15.00 istället.
Tills jag kommer på vilken väg ska jag ta ska jag ligga nerbäddad och titta på Simpsons. Eventuellt komma på en plan 3 som inte innehåller så mycket rörelse.




Inte helt omöjligt.


I svinsjuketider....

... tar de flesta företagsledare inga chanser. Därför skickade chefen ut ett mail med företagets nya policy gällande smittan efter att en av de anställda råkat bli lite förkyld.
Det var ett mail av ganska illustrativ form där han passade på att karaktärisera några av oss.



Mig tog han med på ett litet hörn och jag var varken översnälla Nalle Puh, kloka Kanin, hyperaktiva Tiger eller överhuvudet Christoffer Robin. Men den surmulna tjocka åsnan.

Det är visst jag det.

Fredag den 13:e

I min skrockfulla lilla värld känns det inte helt ok med olycksdagar. Jag är fullt förberedd med både störtkruka och pungskydd, men känner mig ändå snäppet osäker.
Som tur är har jag inget riskfyllt inplanerat för dagen, förutom en liten tripp till frisören.

Men hey, vem har någonsin dött av tuppkam eller fantafrilla?

Nej just det.

Mamma Scan

Idag har det varit en skum dag. För det första har det känts som fredag, för det andra har tiden gått oändligt sakta och för det tredje så har allt gått käpprätt åt skogen. Inte en siffra rätt under hela dagen och redovisningsjobb som man har lägger jag till ett klämkäckt "bokstavligt talat".

Efter träningen skulle jag åka och träna. Oturligt nog så skulle jag förbereda lite middag efter träningen igår och utan att tänka mig för stod jag och stekte bacon med träningsbyxorna på.
Det misstaget fick jag ganska fort erfara när varje skrymsel och vrå fylldes med Scanrelaterade dofter när jag drog upp byxorna ur min lilla gympåse.
Great, tänkte jag, men det var bara att bita i det sura äpplet och bege sig för att skutta runt så fläsket yrde. Rent luktmässigt iallafall.

Jag har hemmet för mig själv ikväll och ska därför passa på att titta på mina älskade serier. Fälla en liten tår när någon i Greys i vanlig ordning trillar av pinn och obevakad som jag är har jag även fått upp vittringen av de undangömda chilinötterna.

Sweet.

Misstrodd

Efter vissa påtryckningar har jag förstått att jag inte är så överdrivet betrodd till att klara av att skriva inlägg mer än några dagar i rad. Självklart måste jag bevisa motsatsen genom att skriva det andra inlägget för idag.

Jag kan ju börja med att berätta att jag alldelles nyss hittade en undadngömd skål med chilinötter bakom köksgardinerna när jag vattnade blommorna. Jag kan eventuellt ha bett om att nötterna ska ätas upp på en och samma gång så att det inte finns några kvarlevor jag kan sätta klorna i, men sådana drastiska åtgärder hade jag inte räknat med.

Jag har ännu inte kommit fram till om jag är imponerad eller sårad.

Därefter kan jag berätta att jag är dödligt trött och förmodligen kommer att somna innan jag skrivit klart det här. Därför avrundar jag det hela lite kvickt och säger god natt.

God natt.

Så söt



Igår var jag och hälsade på Jennys och Robins lilla Stella som kom till världen för ungefär en vecka sen. Hon var så liten och så söt att jag nästan stoppade henne under tröjan och gick hem.

Lite inspirerad efter kvällens besök stövlade jag hem och med uppspärrade grisögon stora, snälla rådjursögon och len röst frågade jag om kanske även jag skulle kunna få en sån. Det fick jag inte.

Typiskt.

Well, nybakt eller inte, nu ska det jobbas.

God morgon.

Att bita sig i tungan

Jag var ju ganska risig i fredags och mina kollegor/chefer var nog smått oroliga över en sjukanmälning då de här dagarna är nog de värsta dagarna man kan vara borta.

Vid lunch kom kontorschefen in till mig för att kolla av status.

KC: Hur är det med dig? Mår du bättre? Hur var helgen?
L: Inga problem, jag mår helt ok. Jag känner mig mycket bättre nu.
KC: Jasså, men vad bra då. Hur gick det till? Har du legat något?

Mogen som man är så är det ungefär här känner jag hur alla mina sinnen skärps för att antingen spotta ur mig odrägligheter eller bara rent spontant garva ihjäl mig.
Jag lyckas gurgla upp ett litet fniss innan jag inser att det eventuellt inte är rätt tillfälle och vänder kvickt runt i min kontorsstol för att febrilt stirra ut genom fönstret. Medan min själ bubblar och hjärnan går på högvarv lyckas jag samla mig till den milda grad att jag kan snurra tillbaka och med en behärskad och sockerlen stämma haspla ur mig:

"Legat? Absolut. Det är det enda jag gjort hela helgen. Bara tagit det lugnt. Bara legat."

Därefter tog jag mina lurviga och undersökte min tunga som förmodligen blödde vid det laget.

Största bettet hittills.

Söndag

Förkylningen är pretty much avklarad och så är även helgen.

Helgen har jag tillbringat med att kolla på 12 avsnitt av Nurse Jackie och ungefär hundra avsnitt till av olika varianter i samma kategori. En film lyckades jag klämma ner också.
Igår lämnade jag hemmet för inköp av vin (som aldrig blev uppdrucket) och en sväng till Coop för att roa mig genom att köpa saker. Spännande.

Idag vaknade jag okristligt tidigt och har faktiskt varit en gnutta social hos min kära far tillsammans med brorsan och Murcake och det var ju ett ganska trevligt inslag. Levande männsikor liksom.

Efter att jag avslutat denna informativa inlägg ska jag ägna mig åt att laga linssoppa, och eftersom det är i princip det mest spännande som hänt på hela helgen så förstår ni kanske var nivån ligger.

Nästan så jag längtar till jobbet.

Nästan.


Nöff

Ikväll skulle jag egentligen gå förbi Jenny en snabbis för att träffa lilla lilla Stella som kom till världen i måndags. Jag har verkligen sett fram emot att se det lilla knytet men p g a snor ända uppe i hjärnbalken ansåg jag att det var en bra idé att låta bli.

Jag är alltså förkyld. Det är hundra år sen jag var sjuk (bortsett från varje vardagsmorgon) och det känns så där. Till råga på allt har jag fått en noja för svininfluensan.
Tidigare har jag inte brytt mig ett skit om den förbannade grissjukan som härjar, men under kvällen som förra inlägget skrevs, när tankarna gick i hundranittio, skapade jag mig smidigt nog en liten rädsla för skiten.
Självklart var jag tvungen att läsa igenom varenda liten artikel som aftonbladet någonsin skapat kring det hela när jag satt på kursen nästa dag och fördrev tid. Det gjorde inte saken bättre.

Denna eminenta fredagskväll har jag tillbringat med att ligga i soffan och vänta på tillväxten av en knorr i arslet, men efter en liten terapisession per telefon med min kära mor har jag förstått att jag förmodligen inte kommer att trilla av pinn på grund av lite snor. Tror jag.

Bara för att vara på den säkra sidan ska jag nu fortsätta kvällen med att trycka i mig glass med kolasås och några kilo chips. Man kan nämligen inte drabbas av svineriet när man redan lider av det.

För jävla smart.

But why?

Varför vill jag inte skriva längre? Tycker jag inte det är kul? ÄR jag för lat? (Högst troligt) Har jag förlorat den minsta tillstymmelse till fantasi jag någonsin haft? Varför är jag hungrig fast jag ätit hela kvällen? (Högst orelevant).

Frågorna är många så här på kvällskvisten och p g a kaffet som jag puckat nog drack klockan halv nio ikväll har jag en lagom mängd av energi för att kunna fundera kring världsproblemen.
Egentligen borde jag hoppa i knopplådan för att klämma in några timmars sömn innan det är dags att befinna sig på kursen som jag går på, men den relevanta tröttheten verkar vara på varmare breddgrader just nu.

Kurs ja. För ungefär ett år sen skrev jag om att jag fick äran att gå en kurs där nivån var till den gräns att jag i princip fick lära mig att jonglera innan jag lärt mig att hålla i en boll. Kursen jag går på nu lär mig att hålla i en boll fast jag kan jonglera med knivar samtidigt som jag cyklar utan hjul.
Det här med att hitta rätt nivå verkar inte riktigt funka för mig, men eftersom jag känt mig å det ödmjukaste överintelligent de senaste dagarna så går det förståeligt nog an.

Jag vill även tillägga att det där med att jonglera endast var en metafor. Det är en kurs i redovisning, jag har inte joinat the cirkus (även fast jag förmodligen skulle göra succé som skäggiga damen eller en halvspexig knubbsäl.)

Peace out.

RSS 2.0